Sitter här på söndagskvällen framför tv:n och halvkollar på nåt meningslöst. Försöker bryta detta med ett kort men meningsfullt blogginlägg innehållandes frågan: Ska man tala perfekt? som jag just kom att tänka på.
Svaret är enkelt. Nej man ska inte tala perfekt om man utgår från att ”perfekt” innebär mjuka stämbandsslutningar. Det vore hemskt om alla skulle gå runt och tala som vissa operasångare gör.
Som ”operadivor” för att uttrycka sig mer tydligt.
För längesen trodde somliga sångare och sångpedagoger (hoppas inga längre) att ”hårda” stämbandsslutningar (även kallat glottis) vara osunt. Så är det inte. Man kan i stort sett göra alla ljud, i både tal och sång, på ett sunt och hälsosamt sätt, så länge man vet vad man sysslar med.
Men min poäng här är att röstdefekter (om man nu ska kalla dem det) också förstärker våra personligheter och är tillgångar. Precis som en sångare sjunger olika stilar talar folk på olika sätt och så ska det såklart vara.
Det är när en röstdefekt, som till exempel knarr eller heshet, tar över vår personlighet mot vår vilja som vi har ett problem. Man vill inte bli ”hon eller han med rösten”. Därför bör man lära sig att använda rösten korrekt – för att förebygga och förhindra att detta händer.
Eller när vi inte har förmåga att göra oss hörda så som vi önskar, utan att bli hesa eller slitna, är såklart också en bättre röstteknik att önska.
Det finns mer att säga om detta, men nog för nu. Mer inom kort.
David Sennerstrand