Ett smackljud var gång du öppnar munnen för att säga nåt kanske några tycker är charmigt men de är nog inte så många.
När du äter har du förhoppningsvis lärt dig att inte smaska och smacka. Borde det då inte också gälla när du snackar?
Med mikrofon förstärks smaskandet med några hundra procent och riskerar rikta publikens fokus på helt andra saker än du tänkt dig. Nyhetsankare ger ofta ifrån sig ett och annat smack när de ska till att prata (micken förstärker ljuden).
Du får helt enkelt ärligt fråga dig själv: ”Är det här nåt jag vill eller behöver jobba med?”. Vet du inte om du prat-smaskar så spela in dig själv eller fråga nån.
Vad kommer smask-ljudet ifrån?
När du är tyst är tungan parkerad mot tungans tak (gommen). Så långt allt väl ,det är där den ska vara. Men om den är kvar där uppe när du ska till att börja snacka så kan du lita på att smacket kommer som ett brev på posten.
Hur undviker du det?
Öva på att flytta ner tungan från sin parkeringsplats uppe i gommen (taket i munnen) innan du öppnar munnen för att börja prata. Efter att ha övat medvetet ett tag sätter det sig i ryggmärgen så att du slipper tänka på det.
Ofta kommer smacket i samband med en snabb mun-inandning (kolla klippet). Genom näsan bjuds inandningsluften ungefär 50% mer motstånd än genom munnen. Ännu en anledning till att näs-andas. Så om du inte redan är det, dagens tips, bli en tvättäkta nose breather.
Forskning visar på att HUR en persons röst låter påverkar åhörarna dubbelt så mycket som innehållet i hens budskap (Quantified Impressions).
Just knarrande röster är en av de ofördelaktiga rösttyper folk tenderar störa sig på mest.
På den internationella Knarrtoppen ligger Marge Simpson rätt bra (eller pyrt) till.
Påverkas du av hur olika röster låter?
Men det är inte bara i USA det knarras. Bland svenska celebriteter har jag svårt att tänka mig att det finns nån som knarrar mer än den (f.d) fantastiske fotbollsspelaren Henrik Larsson.
Henrik Larsson – det knarrar en del
Politikern Andreas Ygeman (S) går nog in tätt efter på silverplats.
Det är när rösten påminner om ett större eller mindre sågverk på vokalerna: [a e i o u y å ä ö] det syftas på när man talar om en knarrig röst. När jag ger exempel på knarrare, eller fattar tag i en mick och knarrar själv på generös volym, under mina workshops – kan det faktiskt vara så att en del börjar grimasera som om jag utsatte dem för någon slags tortyr.
Och kanske är det så att du själv funderar just nu: ”Tänk om jag är en av dem, som knarrar så där mycket”. Då rekommenderar jag följande:
Spela in dig själv och lyssna när du till exempel läser en text eller pratar i telefon med en vän. Inspelningen ljuger inte. Men tänk på att LITE knarr då och då egentligen inte behöver vara nåt problem, helt perfekta röster (vad det nu är?!) är inte heller alltid roligast att lyssna till i längden. Små ”röst-skavanker” kan upplevas charmiga och till och med vara en fördel.
Kommer du ändå fram till att: ”Det där är jag minsann inte nöjd med”, så följ röstcoachens (alltså mina) följande tips:
Man pratar ju (förutom norrlänningens inandnings-jo) på utandning. Är det då för snål skjuts på utandningsluften börjar det ofta att knarra. Det beror på att stämbanden svänger för sakta och oregelbundet. Det är ju luften från lungorna som ska sätta fart på dem och därför behöver du ge stämbanden ett jämnt och balanserat luftflöde så att de får svänga i sin fulla potential. Ett hafsigt anslag på gitarrens strängar är ju avgörande för hur ackordet eller tonen kommer att låta, för att dra en liknelse.
Är det så farligt egentligen? Nja…
Kanske handlar det bara om lite kvällsknarr för att du helt enkelt är trött och försöker ta igen dig. Eller så har du lagt dig till med ett subtilt litet kultur-journalist-knarr som är en rösteffekt för att låta kunnig och som att du tar dig själv på oproportionerligt stor allvar. Ingen egentlig fara för rösthälsan, men om det låter bra, det får du avgöra själv nästa gång du rattar in Kulturnytt i P1.
Göran Persson använder sig, medvetet eller omedvetet, av något som liknar kultur-journalist-knarr, genom vilket han vill förmedla: ”Jag har stenkoll och är typ ALLSMÄKTIG”. Översittarknarr är en (trots negativ laddning) ganska träffande beskrivning (i följande exempel utdrag ur en underhållande konflikt, rörande vikt, med Maud Olofsson).
Ägnar Göran Persson sig åt Översittarknarr?
Ska man göra nåt åt sitt knarrande?
Det beros som vanligt på vad man vill förmedla och det är så klart upp till var och en att avgöra. Men om det är så att knarret är det utmärkande draget för personligheten kan det vara en inte så lite begåvad idé att ta tag i problemet. Riktigt grovknarr sliter också en hel del på stämbanden och sprider helt ärligt inte någon vidare god karma bland medmänniskor. En pepp är att det med röst- och andningsteknik går att lösa problemet ganska lätt. Och att en hel del annat, du kan ha stor nytta av, följer med på köpet.
Att andas djupt, då diafragman gör det mesta av andnings-kneget, har många fördelar. Den här bloggen brukar ju mest beröra det röstrelaterade kring kroppens viktigaste andningsmuskel, men i det här inlägget fokuserar vi på det som följer med på köpet när du medvetet börjar att träna den.
Dan Hasson är forskare vid Stress-forskningsinstitutet vid Stockholms universitet. Han berättar att djupandningen är det mest kraftfulla sättet att varva ner.
När du djupandas är det svårt, om inte omöjligt, att känna ångest, då ångestkänslor är kopplade till kroppsspråket och det blir svårt för hjärtat att rusa. Det räcker med tre-fyra djupa andetag innan kroppen börjar aktivera sitt parasympatiska nervsystem, då kroppen börjar bygga upp och reparera sig själv. Pulsen sjunker, ämnesomsättningen minskar och du börjar slappna av.
Diafragman – kroppens viktigaste andningsmuskel.
Finns ett helt gäng av fördelar med diafragma-andning VS bröstandning, det här är några av dem:
Gasutbytet
Bland andningens uppgifter är ett balanserat gasutbyte en av de viktigaste. Kroppen ska genom inandningsluften ta upp syre och genom utandningsluften göra sig av med koldioxid – gasutbytet. Och gasutbytet äger rum i lungblåsorna (alveolerna), de flesta finns i nedre delen av lungorna, därför blir gasutbytet effektivare när man andas ner luften djupt ner i lungorna än vid ytlig andning då luften bara rör sig i lungornas övre del.
Gravitationen gör att (när vi sitter eller står) det mesta av blodet finns längst ner i lungorna. Därför blir blodets syreupptagning mer effektiv när vi andas djupare.
Cirkulation
Vid ytlig andning kommer luften längst ner i lungorna inte i rörelse och blir gammal och unken, därför ska luften cirkulera i hela lungorna
Organ masseras
Massage är inte dumt. Det tycker inte lever, magsäck och tarmar heller. Diafragman har fler funktioner än själva andningen. Bland annat att massera nämnda organ. En stimulering som uteblir vid ytlig andning.
Hjärthjälper och kan hålla åderbråcken borta
När du andas in rör sig diafragman nedåt och utåt. Det gör att trycket i bröstet och magen sjunker. De venösa blodkärlen (vars muskler hjälper till att transportera blodet tillbaka till hjärtat) pressas samman av trycksänkningarna. Det underlättar blodets resa tillbaka till hjärtat, något som faktiskt kan motverka åderbrock. Och ju mindre hjälp hjärtat får av diafragmans rörelse, ju hårdare får hjärtat jobba.
Lugnare andning mindre stress
Att andas med diafragman (diafragman står för ca 70% av andningsarbetet) inbjuder till att sakta ner farten i andetagen, vilket är direkt kopplat till en avstressande effekt.
Avspänd bröstkorg
Ytlig andning kan leda till värk och muskelspänningar i bröst, nacke och axlar men också i ryggen eftersom bröstkorgen sitter ihop med ryggraden. För att bröstkorgen ska bli mer avspänd gör man rätt i att avlasta muskler i nacke, axlar och bröst så att bröstkorgen kan slappna av.
Ett lymfsystem i harmoni
Lymfsystemet är bundet till diafragmans rörelse. Genom lymfvätskan ska slaggprodukter från magens organ föras bort. Det finns större volymer av lymfvätska än blod i kroppen. Men blodet har en himla effektiv pump – hjärtat. Det har inte lymfvätskan. Den får nöja sig med muskelrörelser, vilket är anledningen till att just diafragmans rörelser, som pågår 24-7, utan en endaste liten paus är väldigt viktig för att lymfsystemet ska fungera bra.
Källa: Medveten Andning – Grunden för hälsa, energi och harmoni av Anders Olsson.
Ovannämnda vinster borde vara pepp så det räcker och bli över för att ägna våran yppersta andningsmuskel några minuters daglig träning. Till exempel med en Relaxator till hjälp. Den är grymt bra.
Att gå runt med spända axlar är ingen höjdare för varken röst eller andning och kan vara en tydlig signal på att du är stressad. Stressen brukar också sätta sig i nack, käk och ansiktsmuskler.
Att medvetet förlänga sin utandning är ett sätt att få kroppen att slappna av. Under tiden du andas ut (genom näsan som vanligt) kan du närvara i berörda muskler och uppmärksamma omedvetna spänningar, bli varse och göra dig kvitt dem.
Förläng din utandning genom ett ”ekonomiskt” luftflöde. Ungefär som när du blåser såpbubblor. Öva till exempel under promenaden eller cykelturen.
TESTA!
Spänn av kissen!
Öva förlängd utandning under lågintensiv motion.
Exempel:
3 steg/tram på inandning – naturlig andningspaus – 5 steg på utandning – naturlig andningspaus och om igen.
Fokusera på hur det känns i axlar, nacke, käkar och ansikte när du andas ut.
Här kommer ett grym övning från röstcoachen (det är jag) om du tycker att du låter alltför nasal när du pratar. Eller ”pratar i näsan” som en del uttrycker det.
Det är sant att det kan vara jobbigt för din omgivning och kanske till och med tära på ditt egna självförtroende om du är missnöjd med hur din röst låter.
Men det är inte säkert att det behöver vara så himla svårt att ändra på. Om du tycker det låter lite väl mycket näsa när du pratar är kruxet ofta att du inte artikulerar tillräckligt.
Foto: Braydon Anderson
En bra grej för att bli medveten är att överdriva åt ena eller andra hållet för att bli medveten om problemet.
Så prova denna ÖVNING:
Sluddra överdrivet otydligt på konsonanterna samtidigt som du säger: ”BIBBIS PIPPI PETTER HOPPAR OCH SPRITTER OCH SPRÄTTER”.
Låter ganska mycket genom snoken va? För att kolla graden av nasalitet upprepa frasen, med otydliga och slappa konsonanter, samtidigt som du håller för näsan.
Är det typ omöjligt? Då går nästan all luft genom näsan. Men vi vill ju ha det mesta av luftflödet genom munnen, så att klangen blir mindre nasal (OBS! Lite nasalitet är positivt för röstkvaliteten)
Prova nu att säga samma sak men med överdrivet tydliga, smidiga och till och med lite käcka konsonanter. Aktivera läppar och tunga.
Hur kändes det? Lät det mindre nasalt. Be gärna nån att lyssna eller spela de båda versionerna på mobilen och avgör själv vilken som är bäst.
Håll för näsan när du övar (måste ju inte vara Bibbi:) så får du dödskoll på hur mycket näsa vs mun ljudet kommer ifrån.
Ett rätt dramatiskt inlägg om scenskräck, rampfeber, talrädsla eller vad man nu vill kalla det – med en eventuell problemlösning utifrån ett andningsperspektiv.
All uppmärksamhet riktas mot dig. Du börjar att andas med snabba och ytliga andetag. Och när andningen väl flippat ur så kommer din röst avslöja vilken pärs du går igenom så fort du öppnar munnen. Då kommer alla veta att det är en kamp för dig att stå där och att du inte ens är i närheten av att hantera situationen.
Din kropp har gått in i kamp och flykt-läge och är nu övertygad om att det hela handlar om en livsfarlig situation som kräver att du antingen måste slåss, fly för ditt liv eller till och med lägga dig ner för att…spela död.
Tyvärr riskerar framträdandet att falla platt, totalt – om du gör något av det som kroppen föreslår.
Katt i kamp och flykt-läge
Du vänder blicken uppåt som ett sista desperat försök att vädja om hjälp till högre makter för att klara dig hel ur den här fruktansvärda situationen. Men en bättre idé är oftast att fokusera på hur du andas. Mer om det snart.
Människor som dör scenskräck-döden är försvinnande få
Scenskräck är den vanligaste av alla fobier. Miljontals svenskar lider av så galet stor ångest av bara tanken på att prata inför folk så att de är bredda att göra precis vad som helst för att slippa undan.
Påstridiga tankar som: ”Jag kommer göra bort mig”, ”folk kommer tycka att jag är astråkig”, ”jag kommer säkert spy ner hela stället också” ekar i huvudet. Så starkt och övertygande att du riskerar börjar tro på de mest verklighetsfrånvända av orimligheter.
70% har mer eller mindre problem med att snacka inför bara en litet gäng människor.
Samtidigt kan de flesta själva kolla upp att människor som dör scenskräck-döden är försvinnande få. Scenskräck är inget annat än ett hot – på låtsas.
Särskilt genom att förlänga utandningen aktiveras kroppens lugn och ro-system.
Hur gör man då för att hantera scenskräck? Jo, det är så att nervositet och andning är starkt sammankopplat. Korta, snabba, ytliga, orytmiska och ljudliga andetag sätter igång kroppens kamp och flykt-system (sympatikus). Lugna, låga och långa andetag sätter igång motsatsen, kroppens lugn och ro-system (parasympatikus).
Och att andas medvetet och styra sina andetag, det är ju faktiskt inte så himla svårt. Så andas bara sakta, lågt (diafragma-anding), genom näsan och se till att speciellt utandningen är längre än inandningen för bästa effekt.
Till exempel: Räkna till 3 på inandning och till 4 på utandning (eller vad som känns bra). Eftersom näsan är ett fantastiskt organ som filtrerar luften, ger den mer motstånd (saktar ner) och inbjuder till lägre andning – använd den och inte munnen när du andas.
Pulsen sjunker, du blir lugnare, rösten stabilare och det du säger kommer få ett större genomslag.
Ett tips är att öva förlängd utandning lite då och då. Förslagsvis när du är ute och går. Till exempel 2 steg på inandning och 4 steg på utandning. Tillåt den naturliga paus som uppstår mellan in och utandning.
Just nu jobbar jag på en garanterat rolig och lärorik StandUp-föreläsning i temat som är bokningsbar så fort normalitet råder igen. Den heter Om konsten att hantera scenskräck, du kan läsa mer om den HÄR! Kanske nåt för din organisation?
Att kunnas andas fritt genom näsan har stor betydelse för hur rösten låter. Om man har jox i näsan får pratet ofta en nasal karaktär. Och det kan ju kännas jobbigt både för den som lyssnar och den som pratar (eller sjunger).
Fria näsgångar gör ju så klart också att det blir lättare att andas genom näsan. Näsandning bidrar till att inte torka ut stämbanden eftersom luften fuktas och värms genom näsan, vilket den inte gör genom munnen.
Genom näsan får du också lättare ner luften djupare i lungorna (om den inte är tilltäppt vill säga).
Finns många fler anledningar att ta så många andetag som möjligt genom näsan (som du kan läsa mer om HÄR) men i detta inlägg vill jag först och främst dela med mig av ett himla bra Näsköljnings-recept jag hittat på medvetenandning.se
Nässköljning med salt
och bikarbonat
Koka upp två deciliter vatten. Låt det svalna tills det är ljummet.
Häll i ett kryddmått salt, gärna havssalt eller Himalayasalt, och ett kryddmått bikarbonat för varje deciliter vatten. Rör om så att det löses upp i vattnet.
Häll lite av vattnet i handflatan och dra upp det i en näsborre i taget. Alternativt använd en näskanna, spruta eller en vanlig 50 cl PET-flaska med sport-kork för att skölja näsan med vattnet.
Upprepa några gånger tills näsan känns renare och mindre trång.
Skölj morgon och kväll under några dagar.
Det kan bränna lite i näsan efteråt men det ger sig snart och näsgångarna kommer kännas så där härligt öppna och fria.
Jag kan erkänna att trots att jag är 40+ så spelar jag fortfarande tv-spel.
Det började jag med redan under Nintendo 8 bits-eran i mellanstadiet och har förtjust fortsatt sen dess.
För den oinvigde kan det låta märkligt att detta intresset har något av en meditativ funktion för mig. När tankarna stretar åt olika håll och varken filmer, böcker eller tv-serier fångar min fulla närvaro – har alltid en stunds tv-spelande löst problemet.
Jag får släppa bråkiga tankar för ett tag och fullt ut befinna mig i en annan värld. Och det funkar precis lika bra idag som det gjorde under barndomstiden.
En del tycker att i min ålder hålla på med såna där pojkrumsaktiga fjortis-aktiviteter, som tv-spel, är en ultra-oattraktiv egenskap. Men jag kan inte bry mig mindre och känner mig trygg i min manlighet trots att jag spelar allt från barnanpassade Mario-spel till repetitiv zombie-slakt.
Och det är just det sistnämnda (zombie-spel) som jag snart kommer att spinna vidare på. Det kanske kan verka lite väl snävt att i samma inlägg som dataspel prata om andning, två så vitt skilda världar. Men du får snart reda på hur det hela hänger ihop.
Inget har inneburit större positiva förändringar i mitt liv än när jag började att medvetandegöra sättet jag andas på. Att så ofta som jag kan andas: lägre, tystare, långsammare, genom näsan – har inneburit att jag känner jag mig mer balanserad och tillfreds än jag kan minnas att jag någonsin gjort förut.
Att min astma näst intill försvunnit, att mitt gravt lynniga morgonhumör lagt sig på normala nivåer, att jag slutat vara täppt i näsan och att jag kan bli mätt och belåten på en tredjedel mindre mat jämfört med tidigare – ryms inte i detta inlägg och förtjänar gott och väl sina egna redogörelser.
Så därför, tillbaka till tv-spel och andning och en upptäckt som jag gjorde för ett tag sedan. För mig är den inte förvånande men så pedagogiskt konkret i all sin enkelhet att jag vill dela med mig av den.
För ett tag sedan spelade jag ett zombie-spel, närmare bestämt Resident Evil 6 (NEJ! inte sluta läsa nu, snart kommer poängen). I en sekvens befinner man sig i ett ashögt torn. Där ska man avancera sig uppåt genom att kasta sig över långa avsatser och trasiga trappor så snabbat det bara går; samtidigt som man blir jagad av spelets blodtörstige antagonist-zombie-gigant Bow. Adrenalinpåslaget är oundvikligt.
Min spelkaraktär Chris Redfield och BOW.
Tidigare när undertecknad spelat samma avsnitt har han på ett par försök klarat av utmaningen att fly från Herr Bow, ganska så enkelt. Men den här gången vill det sig inte.
Jag störtar ner, gång på gång, och när jag fått det för spelserien karakteristiska rödfärgade typsnittet ”You are dead”, 15, 16, 17…25 gånger upptryckt i ansiktet börjar jag att bli arg. Riktigt arg. Jag spelar ju perfekt! Ändå så hinner den där förbannade jätten upp mig och river ner mig i en handvändning, gång på gång på gång. Hur kan detta vara möjligt? Det har ju gått så enkelt förr, på ett eller två försök bara.
Det sista jag vill tänka på i en så här frustrerande situation är hur jag andas. Åtminstone var det så tidigare, innan jag visste att hur man andas och hur man känner hänger ihop.
Hur som helst samlar jag viljestyrka och fattar tag i min lilla blågröna Relaxator. En lika enkel som genial sak som hjälper en att förbättra och lugna ner sin andning kan man sammanfatta det. Man sätter den i munnen, ställer in den på önskat motstånd (finns 1-5), andas och så aktiveras diafragman i större utsträckning än tidigare. De korta, stressade och ytliga andetagen ersätts av låga och långsamma. Utandningen blir därmed längre än inandningen och kroppens lugn och ro-system aktiveras.
Jag med en så kallad Relaxator i munnen.
Bort med bilden av en helt vansinnig medelålders man som sitter i soffan med en nappliknande andnings-mojäng i truten, förandes handkontrollen kors och tvärs i svängarna desperat flyendes från ett ungefär hundra gånger större, än min spelkaraktär, zombie-vidunder. Som sagt, släpp den bilden så att du blir öppen för sensmoralfinalen nu i slutet.
TACK!
Nån minut senare är effekten av den medvetna andningen genom relaxatorn nästan magiskt påtaglig. Jag har blivit lugn. inte direkt glad kanske, men balanserad liksom. Och jag ger mig inte. Jag fortsätter spela. Och det går. Fortfarande INTE. Jag dör igen och igen och igen.
Men jag andas genom Relaxatorn under tiden jag spelar och jag har nu slutat att brusa upp när de röda bokstäverna gång på gång visar sig på skärmen. ”You are dead”.
Det är som att jag inte längre tar det ”personligt”, så jag fortsätter, förundrad över att frustrationen inte längre finns där. Vilken upptäckt. Jo, jag kände till andningens effekt på känslolivet, men nu blir det så extremt tydligt sammanfattat. Jag kan bara dra slutsatsen att det här måste ju fler upptäcka.
För det hela säger ett och annat om vad att medvetandegöra och jobba på sin andning kan göra för dig. Och då syftar jag såklart på flertalet utmanande kategorier av utmanande situationer utöver den något smala: fly-från-megazombie-i-ashöga-tornet-med-trasiga-trappor kategorin. Men min förhoppning är att du redan har förstått det och att föregående mening därmed var överflödig.
Att förändra sättet du andas på kan du använda i alla möjliga pressade lägen som till exempel: vid nervositet innan du ska hålla ett tal, om du är arg i trafiken, blir oskyldigt utskälld, eller känner dig allmänt obalanserad i vilken situation det än må vara.
Och jag vet vad du tänker, måste man sätta en sån där napp i munnen? undrar du. Jag kan lugna dig med att det räcker med att förlänga sin utandning, andas lågt genom näsan och sakta ner farten på luften för att det ska fungera. Man kan förhålla sig till Relaxatorn som till ett träningsredskap men för vår viktigaste andningsmuskel diafragman. Relaxatorn gör det förhoppningsvis lättare för dig att komma igång med något som av vissa kan anses aningens luddigt och flummigt.
Om du andas bättre, så mår du bättre, och mår du bättre så låter du bättre. Eftersom det speglar sig i så tydligt i rösten hur läget egentligen är.
Nu kan du sluta läsa eftersom slutpoängen är avklarad, den obligatoriska biten av inlägget är till ända men om du vill veta hur det gick med the escape from BOW, så fortsätt lite till…
Jag klarade inte av episoden förrän jag till slut kapitulerade och googlade. Det var tydligen viktigt att inte ha utrustat sig med geväret när man flyr från besten, det sinkar en eftersom geväret är tyngre än den lättare pistolen. Orättvist och en direkt felprogrammering av speltillverkaren (RE6 är BTB inte ett väldigt bra spel). Det ska inte stå och falla på en sån banal sak. Men i efterhand kan jag känna en smula tacksamhet över buggen som blev till grund för inlägget du just läst.
Tänk dig för ett ögonblick in i en situation som kan framkalla rejält med stress och kanske till och med aggressivitet. Kanske känner du igen dig eller kan åtminstone relatera en aning till berättelsen som följer. Och vad har det hela med rösten och röstcoaching att göra? En hel del faktiskt som kommer att visa sig i slutet av det här inlägget. Och så kommer du få ett hett tips på nåt du kan prova för att bli kvitt jobbiga uppskruvade känslolägen i pressade situationer.
Du är först på ett strålande humör för att du har kommit ihåg att köpa Rooibos-te till din älskling. Förra gången kom du hem med grönt te och då var det inga glada miner. Men den här gången är du säker på att du köpt rätt och hon kommer att bli så nöjd.
”Men det där är ju fel sorts Rooibos, det där är ju det där billiga äckliga från Lidl!” utbrister sambon när hon får syn på förpackningen.
Du påpekar irriterat att det faktiskt ändå är Rooibos-te, och det är väl ändå det som är det viktigaste, att det är koffeinfritt, även om det kanske inte precis på millimetern är rätt sort.
Förläng utandningarna om du är ofrivilligt arg
Och så var den där energitömmande diskussionen igång. Igen.
Just när ni står där och gafflar och irritationen börjar att eskalera så hör ni ljudet av något som får er att rysa. Och du förstår snabbt vad oväsendet kommer av.
Det är yngste sonen Hugo tre år, som vält ut ditt nyinköpta skruvset från Biltema, bestående av över 500 skruvar i olika längder och dimensioner.
Du och din partner rusar skräckslagna till hallen. Där sitter Hugo. Och ser lycklig ut.
Han ler åt sitt stordåd med att ha lyckats få ner precis varenda en av skruvarna vitt utspridda över hela golvet.
Sambon fräser strängt: “Hur kunde du ställa skruvlådan på hallbordet, Hugo kunde ju ha gjort sig illa? Du borde ha ställt den i förrådet direkt!”
Nu är nervsammanbrottet nära. Det här är bara så lågt, vilka beskyllningar! Alla kan väl göra fel. Och Hugo mår ju bra. Det är ju jag, och ingen annan, som kommer få sitta halva natten och sortera in varenda liten skruv i sitt rätta fack, konstaterar du för dig själv samtidigt som du känner att ditt känsloläge skruvas upp.
Snart exploderar du. Vilken sekund som helst.
De där signalerna i kroppen känner du igen från tidigare, i liknande situationer. Du kommer snart stå och gorma med ett röstläge så starkt att inte en granne i hela huset kan missa så mycket som en stavelse ens om de försöker.
Men någonstans i bruset av alla arga tankar som far genom huvudet, så håller sig en kvar. Du läste ju nånstans om det här med andning, att 3–4 långa utandningar räcker för att göra bot på precis såna här uppskruvade känslolägen du befinner dig i just nu.
Men du är bra nära att strunta i den där andningsövningen. Egentligen är det det sista du har lust med. Du tycker att du har haft all rätt att reagera. Det är ju så tydligt att det är du som blivit behandlad orättvist och respektlöst.
Men ändå tänker du att som ett litet experiment kanske du ändå skulle kunna prova, för du är ju faktiskt nyfiken.
Det tar emot. Men du bestämmer dig för att byta miljö och gå in i sovrummet.
Hur var det nu?
Andas långsamt ut på ett /F/-ljud, genom munnen, under ungefär 5 sekunder, låt sen luften komma tillbaka in genom näsan (under ca 3 sek) — repetera ett par gånger. Ena handen på bröstet och den andra precis under naveln för att checka av att andetagen känns i magen och inte uppe i bröstkorgen. Upprepa fyra gånger.
Efter övningen känner du dig märkbart lugnare, och du tänker: är det så här enkelt? Ilskan finns fortfarande där, men det är som att inte hela du blir ett med känslan.
Förutsättningarna för ett bra samtal ser väldigt mycket bättre ut än för bara en liten stund sedan. Adrenalinet har fått ett motgift.
Det hörs på oss hur vi mår
Den förlängda utandningen, som är det viktigaste av vad jag vill lära ut, kan göra underverk mot livets prövningar.
Känslor speglar sig mer än i något annat hur rösten låter. Om vi känner oss stressade och obalanserade hörs det helt enkelt på oss, även om vi kanske inte vill erkänna det. Och kantig, sträng och hård röst smittar så lätt av sig.
Hur många känner inte igen sig i: Nu mår du bättre det hör jag på rösten. Du låter irriterad, det hörs? Du är nervös, jag hör det på dej?! Du låter glad, vad är det som har hänt? Och så vidare…
Att öva diafragman/lågandning gör oss bland annat mer välmående och trygga i många sammanhang och inte minst framför en drös åhörare.
