Att spela in sig själv är ett effektivt sätt för att bli medveten om sånt man kanske vill förändra med sin röst och hur man kommunicerar. 

Tycker du kanske det är obehagligt att lyssna till din inspelade röst? Då är du i gott sällskap. De flesta, som inte jobbar som röstskådisar eller ljudboksinläsare eller har nåt annat yrke som gör dem vana att lyssna på sin egen röst, har svårt för saken. 

Jag själv tyckte, speciellt i mina tonårsår under kassettbandets era, att det var så plågsamt att höra min egen inspelade röst att jag trodde det var något allvarligt och oföränderligt fel på den. 

Då visste jag förstås inte att det fanns en del tröst att hämta i att de flesta faktiskt känner på samma sätt. 

För mig gick det över någon gång under en teaterutbildning på en folkhögskola. Man jobbade mycket med sin röst på alla sätt och vis, spelade in sig själv i olika sammanhang, både med videokamera och olika former av ljudupptagningar – för att utveckla sig åt rätt håll. 

Man vande sig, snappade upp sånt man gillade och inte gillade och blev bättre med tid och övning.

Jag uppmuntrar alltid mina elever att spela in sig, lyssna på det och utvärdera. Inspelningsfunktionen på din mobil är en ärlig (och billig) lärare så se till att bli vän med ”hen”. 

Varför så svårt att gilla det man hör?

När du hör dig själv prata (eller sjunga) kommer ljudvågorna både utifrån och från stämbandens vibrationer – från två olika håll.

När du hör någon annan prata går ljudvågorna via luften, in i öronen och sätter dina trumhinnor i vibration. 

Till sajten Time säger Martin Birchall, professor vid University College London:

”När vi pratar, så är det som om alla andra hör ljudet genom högtalare, men vi hör det genom ett grottkomplex inuti vårt eget huvud.”

Kanske beror besvikelsen mest på att vi bär på en illusion om hur vi låter som blir helt satt ur spel i samma stund vi får höra vår röst, utifrån, så som den verkligen låter, och så som andra hör den. 

Det lär också, enligt Time, finnas en studie som visar på att bara 38%! fixar att känna igen sin egen röst, bara för den skiljer sig så mycket från våra egna förväntningar på hur den ska låta. 

Mina erfarenheter är att höra-sig-själv-fobin ger med sig om man bara utsätter sig för den tillräckligt många gånger, det är ju så det brukar fungera med sånt som är läskigt (men ofarligt). Första steget är att sluta döma sig själv.

Eller så är det så att du helt enkelt är väldigt missnöjd med hur du låter och uttrycker dig.

Kanske, för att ta ett exempel, använder du en nedåtgående språkmelodi i slutet av var och varannan fras? I musik används en nedåtgående melodi för att uttrycka sorg och att livet suger. Och resultatet blir detsamma i tal. Du kanske vill förmedla självförtroende och energi men det blir tvärtom – du berättar genom ”din melodi” att du inte tror på dig själv och känner dig låg. Men så fort du blir medveten kan du börja jobba med att lyfta lite i frassluten (efter komman och punkter) istället för att ta en sväng ner i källaren precis före var och varannan paus. Det låter mer, så att säga, upplyftande för dem som lyssnar.

Allt handlar om medvetenhet och träning.

Till slut kanske man till och med njuter av att lyssna till sig själv. 

/David Sennerstrand – Snacka Sunt