Att framträda inför folk innebär för många en mer eller mindre utmanande situation. Massvis med människor känner igen sig i begrepp som: scenskräck, rampfeber och talrädsla. Ofta är stresspåslaget anledningen till att du börjar att högandas. Det vill säga att luften bara fyller överdelen av lungorna.
För ungefär sjutton år sedan sökte jag in till en teaterskola.
Strax före inträdesproven började jag att småprata med en annan sökande. Det visade sig att hon stammade rejält. Det var med stort medlidande man lyssnade när hon med stor ansträngning stötte fram orden, ständigt avbruten av sig själv av ofrivilliga upprepningar.
Tanken på varför i sjutton hon sökte in till en teaterskola? gick inte att utestänga. Borde hon inte satsa på något annat yrke? där själva talet inte hade så avgörande betydelse?
Ännu mer förvånande var det när jag träffade samma tjej på uppropet vid terminsstart på den nya skolan ett par månader senare.
HON HADE KOMMIT IN!!
Vad var det här för osympatisk b-skola? Hur kunde de ta in en gravt stammande person som ändå aldrig skulle kunna hävda sig i den enorma konkurrens som råder i skådespelaryrket? Var kursavgiften allt de var intresserade av?
Men jag kunde inte vara mer fel ute i mina tankegångar.
När denna människa gick upp på scen fanns inte ett spår kvar av några ofrivilliga upprepningar och frustrerande avbrott i talflödet. Det var som magi.
Kunde förklaringen vara att inlärda repliker blev en så pass stor trygghet för henne att stamningen försvann?
Nej. För det var samma sak med improvisationsteater (teater utan manuskript). Ingen stamning.
Kunde hon inte bara lura psyket? Tänka att hon var på scen hela tiden liksom. Hela hon blev ju bara så mycket bättre då. Nej, det gick hjärnan tydligen inte på.
Idag är hon fast anställd på Dramaten.
Jag träffade henne för några år sedan. Av stamningen fanns knappt ett spår, nu även utanför scenen.
DS
Använder mina ”ritkunskaper” för att förklara vikten av att ha koll på sitt luftflöde
Det blev ungefär följande innehåll under förmiddagen (Paket A):
Inleds med en kort och underhållande föreläsning om rösten, problem knutna till rösten (ex. pressad, läckande, knarrig, tuppar…) och om vad röstteknik är, hur den fungerar och varför man ska använda sig av den (25-30 min).
Deltagarna får sedan lära sig hur man på ett smidigt sätt värmer upp sin röst, betydelsen av detta och grundläggande om andning, hållning, rörfonation och hur man lättast kommer åt sitt magstöd (25-30 min).
Sedan är det tid för praktiskt röstarbete och att sätta in de nyförvärvade kunskaperna i ett sammanhang. Med hjälp av bland annat klassiska och välkända filmrepliker, låtar (om man vill) och berömda citat får deltagarna chansen att låta rösten ljuda – både tillsammans och enskilt. Självklart på ett lättsamt, inbjudande och prestationsbefriat sätt. Det sistnämnda momentet brukar vara väldigt uppskattat och inbjuda till många skratt (30-45 min).
ca 2 timmar med kort paus.
Det hela resulterade i en lyckad och uppskattad tillställning med mycket skratt, igenkänning och lärdom och på två timmar hinner man mer än man tror.
Som vanligt bildades en slags tal och sångkör i slutet av passet (mitt favoritmoment). Deltagarna får välja om de vill praktisera sina nyförvärvade kunskaper genom en välkänd filmreplik eller rentav en bit ur en sång. Jag själv agerar körledare och min uppgift blir att: styra, variera, sätta ihop, sätta igång, stänga av, höja och sänka volymen på kördeltagarna, samt lite annat finlir. Underbart att uppleva hur det släpptes på hämningar och hur det jammades loss bland ProCivitas lärare.
Mera sånt!
DS
Fortsätt läsa Röstcoachning för gymnasielärare i Helsingborg
