Röst och andning funkar så mycket bättre med en avspänd mage. Många går och håller in magen. Då är det inte så konstigt att andningen blir ytlig. Prova just NU (inte sen) att dra in och spänna magmusklerna. Känner du hur andningen sätter sig i bröstet?
Hur blir det om du pratar en stund medan du håller in magen? Blir rösten spänd, ansträngd och kanske hes?
Här kommer en effektiv avspänningsövning för magen så att det blir lättare att andas lågt, tyst och lätt.
En bra andning ska inte bara vara låg utan också bred. Så att det finns en tydlig aktivitet i nedre delen, i sidorna av bröstkorgen, vilket också ger ett bra stöd för tal eller sångrösten. För att se till att nedre delen av bröstkorgen rör sig: långsamt utåt sidorna när du andas in och långsamt ihop under utandning – kan du använda en gasbinda. Det är ett utmärkt sätt att träna och medvetandegöra de andningsmuskler som hjälper dig att andas djupt.
Instruktioner
Ännu ett sätt att öva röst och andning utan att det behöver göra anspråk på din dyrbara tid 🗣 👍
Bra artikulation sätter också igång magstödet. Magstödet gör sitt för att hjälpa dig till en stabil, snygg och hållbar röst. Du kan enkelt få en upplevelse av artikulationens betydelse för aktivering av magstödet.
Gör så här:
/T/ är ett exempel på en tungspets-konsonant (s.k. alveolar konsonant, tungan placeras strax bakom övre tandraden).
Prova nu även steg 1 och 2 med: en läpp-konsonant, /B/ som i /Bil/ (s.k. bilabial konsonant, läpparna förs samman), och ett /K/ som i /Kan/ en tungryggs-konsonant (s.k. velar – tungryggen trycks mot den mjuka gommen).
LEK LOSS! 🧸 Kan du få viss aktivitet i magen när du uttalar konsonanter avspänt men med energi. Isåfall är det himla bra.
Att bli medveten om konsonanternas betydelse för bättre artikulation (och magstöd) är ett sjumilakliv mot att göra sig kvitt den osäkerhet otydligt tal kan vara orsaken till.
Att jobba mjukt och smidigt i läppar, tunga och käkar är en förutsättning för bra artikulation. Lägg till ett balanserat och kontrollerat lufttryck från lungorna (subglottalt tryck) så blir det mumma för rösten och du kommer upplevas trovärdigare, nå ut bättre och slippa upprepa det du just sagt så himla ofta.
Läste en himla intressant artikel i Daily Mail som jag gärna vill dela med mig av.
Du kanske har sett filmen Jerry Maguire med Tom Cruise och Renée Zellweger?
I slutet, efter att Jerry hållit en lång och desperat kärleksförklaring, ångrat sina snedsteg och väntar lidelsefullt på svar om Dorothy ska dissa eller ta honom tillbaka, svarar hon rakt och enkelt: ”You had me at hello”.
Inledningsordet i hans långa och dramatiska utläggning hade med facit i hand räckt hela vägen.
Och det verkar vara faktiskt vara ungefär så. Ett hallå eller hejsan är tillräckligt för de flesta att avgöra om du är att lita på eller inte.
På bara en halvsekund så har folk ofta bildat sig en tydlig uppfattning om din personlighet, genom att bara lyssna på din röst. De behöver inte heller se dig för att bestämma sig för om du är attraktiv eller inte. Att bara höra hur du låter räcker långt.
Det har Psykologer från universitet i Glasgow och Princeton i USA kommit fram till genom en ganska intressant studie.
Läskigt?
Jo. Men vi ska strax gå in på varför det finns fler anledningar till pepp än depp.
Men först lite om hur undersökningen gått till – det kan man ju faktiskt undra.
Testpersoner fick lyssna på inspelningar, där olika människor sa ”hello” och sen bedöma dem enligt personlighetsdrag så som: pålitlighet, auktoritet, attraktion och värme.
Slutsatsen blev att de flesta av de inspelade rösterna framkallade en liknande respons hos deltagarna. Och de bildade sig en uppfattning på nolltid – efter att ha lyssnat till rösten i fråga 300-500 millisekunder.
Oavsett om intrycket skulle ha nåt med sanningen att göra eller inte, så har testpersonerna alltså, häpnadsväckande snabbt, bildat sig en snarlik uppfattning om de inspelade rösterna.
Dr Phil McAleer, Glasgow University, som lett studien, resonerar över att anledningen till att människan så fort kan bilda sig en uppfattning kring pålitlighet och auktoritet, som enligt undersökningen varit de viktigaste personlighetsdragen, kanske kan ha utvecklats långt tillbaka i vår historia, då beslut om vem är att lita på eller inte varit avgörande för vår överlevnad.
Kan man då påverka hur andra ska reagera, när man till exempel presenterar sig för första gången för en ny kontakt?
Klart man kan.
Undersökningen visade bland annat att män som gick upp i tonläge, och kvinnor som varierade tonläge ansågs som mer trovärdiga.
Monotont och entonigt snackande är med andra ord ingen höjdare om man vill ge ett gott intryck på momangen.
Auktoritet påverkas delvis av en lägre tonhöjd, men framförallt av klang och resonans i din röst.
David Sennerstrand
Rösten är kroppens allra viktigaste verktyg för kommunikation. Instrumentet som alla spelar är det mest uttrycksfulla, unika och kraftfulla som finns. Rösten är själens spegel och berättar för vår omgivning om hur vi mår och vad vi känner.
Varje människa har sin helt unika och personliga röst, i likhet med ett fingeravtryck. Den är därför värd sin beskärda del av omsorg och tid. Att slipa på teknik och andning; medvetandegöra hur vi talar (eller sjunger) som mest effektivt, få våra åhörare att lyssna på vad vi har att säga – leder till bättre självförtroende och större välbefinnande.
Hela 38% av det intryck vi förmedlar vid kommunikation handlar, enligt forskare, om röstkvalitet.
Så varför inte börja att ta hand om din röst du också. Ge den lite röstfriskvård helt enkelt.
”Något förunderligt” är namnet på Solna kulturskolas årliga julkalabalik som jag själv haft nöjet att skriva manus till och regissera denna gång.
Produktionen består av ungefär 170 medverkande elever med det gemensamma att de alla går på Solna kulturskola. Berättelsen framförs genom en rad olika ämnen: dans, musikal, instrument, bild med mera.
Tycker att ”Vi i Solna” sammanfattade det hela på ett utmärkt sätt:
I stället för att leverera en klassisk julsaga är årets föreställning ett artistiskt inlägg i en ständigt pågående samhällsdebatt. Både i Solna och på andra håll i riket. Handlingen i korthet: Byråkraten Kerstin får i uppdrag av den mäktiga byggherren att hitta den perfekta platsen för en ny köpgalleria. ”Med rätt att riva gammalt”, som uppdraget lyder. Belöningen? Att bli utnämnd till ”Byråkrat of the year”.
Att få vara med från början. Se hela resan. Från det att vissa elever varit så blyga och så små att de knappt vågat möta en med blicken – tills nu, då de fullständigt ägt scenen inför 600 åskådare – det är så mäktigt.
Vad dramat och gestaltningen kan göra med människor är just något förunderligt. Det är så mycket, som så starkt begränsar ens potential, som sitter i huvudet. En väg att gå kan då vara att helt enkelt tillåta sig själv att vara nån annan.
Jag kommer ihåg en blyg kille från gymnasietiden. Han gick runt med dålig hållning, blicken i golvet och talade med en röst så liten att den knappt hördes.
Det var till den personen hans omgivning reducerade honom. Det var till den personen han reducerade sig själv.
Men så fick han under det sista gymnasie-året chansen att spela en roll i en musikal. Han fick med andra ord möjlighet att för en stund bli nån annan.
Då hände det, det förunderliga.
Plötsligt talade han med en röst som nådde ut. Hans hållning blev upprätt och han fixerade sina medaktörer med stadig blick, helt i samklang med den högstatus-figur han skulle gestalta.
Och så fanns det bara där. Allt som behövdes var ett sammanhang där han inte längre behövde vara den som hans omgivning lärt honom att han var. Den nästan sjukligt blyga människan tar plötsligt plats med en röst och ett kroppsspråk så självklart att man har svårt att förstå hur förvandlingen egentligen gått till.
Jag ser det här igen och igen. Teater och gestaltning som gör underverk med folk som de framöver kommer ha ovärderlig nytta av – i vilken riktning livet än tar dem.
Att anamma skådespelarens sätt att lära sig hur man kan lära känna hela sig själv är förvånande att inte fler använder sig av – i många olika yrkesgrupper.
Det är ju bara så himla effektivt.
För ungefär sjutton år sedan sökte jag in till en teaterskola.
Strax före inträdesproven började jag att småprata med en annan sökande. Det visade sig att hon stammade rejält. Det var med stort medlidande man lyssnade när hon med stor ansträngning stötte fram orden, ständigt avbruten av sig själv av ofrivilliga upprepningar.
Tanken på varför i sjutton hon sökte in till en teaterskola? gick inte att utestänga. Borde hon inte satsa på något annat yrke? där själva talet inte hade så avgörande betydelse?
Ännu mer förvånande var det när jag träffade samma tjej på uppropet vid terminsstart på den nya skolan ett par månader senare.
HON HADE KOMMIT IN!!
Vad var det här för osympatisk b-skola? Hur kunde de ta in en gravt stammande person som ändå aldrig skulle kunna hävda sig i den enorma konkurrens som råder i skådespelaryrket? Var kursavgiften allt de var intresserade av?
Men jag kunde inte vara mer fel ute i mina tankegångar.
När denna människa gick upp på scen fanns inte ett spår kvar av några ofrivilliga upprepningar och frustrerande avbrott i talflödet. Det var som magi.
Kunde förklaringen vara att inlärda repliker blev en så pass stor trygghet för henne att stamningen försvann?
Nej. För det var samma sak med improvisationsteater (teater utan manuskript). Ingen stamning.
Kunde hon inte bara lura psyket? Tänka att hon var på scen hela tiden liksom. Hela hon blev ju bara så mycket bättre då. Nej, det gick hjärnan tydligen inte på.
Idag är hon fast anställd på Dramaten.
Jag träffade henne för några år sedan. Av stamningen fanns knappt ett spår, nu även utanför scenen.
DS
Det är inte helt oproblematiskt att prata om teknik och känsla som två helt och hållet åtskilda saker. Egentligen hör det ihop och mina erfarenheter säger att man bör jobba med helheten så mycket som möjligt.
När man kan observera hur en sångare ”tänker teknik” i ett framförande är det ett bra exempel på när teknik-tänk har fått ta för stor plats till bekostnad av uttryck, känsla och närvaro. Då spelar det ingen roll hur bra sångaren egentligen låter – det blir i längden tråkigt att lyssna till och det kommer inte att beröra.
Teknik och uttryck hör ihop. För om man har engagemang och vilja bakom det man säger eller sjunger så klarar sig rösten bättre än om man passivt, utan vilja, skulle producera motsvarande ljud. Så intelligenta är våra kroppar. Kroppens eget stöd – om man vill.
Det finns skådespelare som överarbetar och sliter på sin röst var och varannan kväll på teatern. Ibland med bristfällig röstteknik. Men de har oftast full fokus på vilja och angelägenhetsrad, därmed klarar de sig bättre än många andra röstkrävande yrkesgrupper, från att bli röst-trötta.
Det låter kanske inte helt märkligt om man förställer sig en situation där man talar extremt starkt för att man är förbannad och en annan där man talar lika starkt men utan någon speciell känsla. Tanken på att skrika rakt ut utan att ha förankrat skriket i en känsla, gör ont bara den.
Man kan till exempel fråga sig hur ett spädbarn kan producera så mycket ljud (Jo, jag vet hur det är) med sina pyttesmå stämband – och ändå sällan bli rösttrött, hes och sliten.
Varför? Så små barn skriker av en anledning. De har en vilja, ett behov eller en känsla som de uttrycker. De skriker inte bara för nöjes skull utan att ha nån speciell anledning (även om det ibland kanske kan kännas så).
Och om man observerar hur ett så litet barn andas så dröjer det inte länge innan man kan bevittna en perfekt bukandning som överglänser de flesta vuxnas sätt att andas på (oftare högandning).
Hur jobbar man med känsla och engagemang i rösten då? Är inte det svårt?
Inte alls. Receptet är: VERB. Närmare bestämt aktiva verb.
Många har säkert mött den något ansträngda instruktionen le eller se gladare ut, under till exempel en fotografering.
Ett ansträngt och pålagt leende är det få som uppskattar. Men hur blir det om man vänder på steken. Istället för att försöka utgå från att känslan sitter i dig, sänd iväg den istället. BLI EN SÄNDARE.
Ett exempel. Istället för att tänka nu ska jag se glad ut tänk att du ska glädja att glädja – det är mycket lättare och kroppen får en uppgift som den förhoppningsvis till och med trivs med.
Förslagsvis i fotoexemplet, försök få fotografen att le. Vad händer?
Det är att bli en sändare och då ska du se att den där känslan hos dig själv kommer helt uppriktigt i kroppen och det jobbiga i att försöka se glad ut uteblir.
Rösten kommer också få en positiv förändring hos någon som anammar aktiva verb – istället för att ansträngt försöka låta trevlig.
David Sennerstrand
