En del tycker att i min ålder hålla på med såna där pojkrumsaktiga fjortis-aktiviteter, som tv-spel, är en ultra-oattraktiv egenskap. Men jag kan inte bry mig mindre och känner mig trygg i min manlighet trots att jag spelar allt från barnanpassade Mario-spel till repetitiv zombie-slakt.

Och det är just det sistnämnda (zombie-spel) som jag snart kommer att spinna vidare på. Det kanske kan verka lite väl snävt att i samma inlägg som dataspel prata om andning, två så vitt skilda världar. Men du får snart reda på hur det hela hänger ihop.

Inget har inneburit större positiva förändringar i mitt liv än när jag började att medvetandegöra sättet jag andas på. Att så ofta som jag kan andas: lägre, tystare, långsammare, genom näsan – har inneburit att jag känner jag mig mer balanserad och tillfreds än jag kan minnas att jag någonsin gjort förut.

Att min astma näst intill försvunnit, att mitt gravt lynniga morgonhumör lagt sig på normala nivåer, att jag slutat vara täppt i näsan och att jag kan bli mätt och belåten på en tredjedel mindre mat jämfört med tidigare – ryms inte i detta inlägg och förtjänar gott och väl sina egna redogörelser.

Så därför, tillbaka till tv-spel och andning och en upptäckt som jag gjorde för ett tag sedan. För mig är den inte förvånande men så pedagogiskt konkret i all sin enkelhet att jag vill dela med mig av den.

För ett tag sedan spelade jag ett zombie-spel, närmare bestämt Resident Evil 6 (NEJ! inte sluta läsa nu, snart kommer poängen). I en sekvens befinner man sig i ett ashögt torn. Där ska man avancera sig uppåt genom att kasta sig över långa avsatser och trasiga trappor så snabbat det bara går; samtidigt som man blir jagad av spelets blodtörstige antagonist-zombie-gigant Bow. Adrenalinpåslaget är oundvikligt. 

Tidigare när undertecknad spelat samma avsnitt har han på ett par försök klarat av utmaningen att fly från Herr Bow, ganska så enkelt. Men den här gången vill det sig inte.

Jag störtar ner, gång på gång, och när jag fått det för spelserien karakteristiska rödfärgade typsnittet ”You are dead”, 15, 16, 17…25 gånger upptryckt i ansiktet börjar jag att bli arg. Riktigt arg. Jag spelar ju perfekt! Ändå så hinner den där förbannade jätten upp mig och river ner mig i en handvändning, gång på gång på gång. Hur kan detta vara möjligt? Det har ju gått så enkelt förr, på ett eller två försök bara. 

Det sista jag vill tänka på i en så här frustrerande situation är hur jag andas. Åtminstone var det så tidigare, innan jag visste att hur man andas och hur man känner hänger ihop. 

Hur som helst samlar jag viljestyrka och fattar tag i min lilla blågröna Relaxator. En lika enkel som genial sak som hjälper en att förbättra och lugna ner sin andning kan man sammanfatta det. Man sätter den i munnen, ställer in den på önskat motstånd (finns 1-5), andas och så aktiveras  diafragman i större utsträckning än tidigare. De korta, stressade och ytliga andetagen ersätts av låga och långsamma. Utandningen blir därmed längre än inandningen och kroppens lugn och ro-system aktiveras.

Bort med bilden av en helt vansinnig medelålders man som sitter i soffan med en nappliknande andnings-mojäng i truten, förandes handkontrollen kors och tvärs i svängarna desperat flyendes från ett ungefär hundra gånger större, än min spelkaraktär, zombie-vidunder. Som sagt, släpp den bilden så att du blir öppen för sensmoralfinalen nu i slutet. 

TACK!

Nån minut senare är effekten av den medvetna andningen genom relaxatorn nästan magiskt påtaglig. Jag har blivit lugn. inte direkt glad kanske, men balanserad liksom. Och jag ger mig inte. Jag fortsätter spela. Och det går. Fortfarande INTE. Jag dör igen och igen och igen.

Men jag andas genom Relaxatorn under tiden jag spelar och jag har nu slutat att brusa upp när de röda bokstäverna gång på gång visar sig på skärmen. ”You are dead”. 

Det är som att jag inte längre tar det ”personligt”, så jag fortsätter, förundrad över att frustrationen inte längre finns där. Vilken upptäckt. Jo, jag kände till andningens effekt på känslolivet, men nu blir det så extremt tydligt sammanfattat. Jag kan bara dra slutsatsen att det här måste ju fler upptäcka. 

För det hela säger ett och annat om vad att medvetandegöra och jobba på sin andning kan göra för dig. Och då syftar jag såklart på flertalet utmanande kategorier av utmanande situationer utöver den något smala: fly-från-megazombie-i-ashöga-tornet-med-trasiga-trappor kategorin. Men min förhoppning är att du redan har förstått det och att föregående mening därmed var överflödig.

Att förändra sättet du andas på kan du använda i alla möjliga pressade lägen som till exempel: vid nervositet innan du ska hålla ett tal, om du är arg i trafiken, blir oskyldigt utskälld, eller känner dig allmänt obalanserad i vilken situation det än må vara. 

Och jag vet vad du tänker, måste man sätta en sån där napp i munnen? undrar du. Jag kan lugna dig med att det räcker med att förlänga sin utandning, andas lågt genom näsan och sakta ner farten på luften för att det ska fungera. Man kan förhålla sig till Relaxatorn som till ett träningsredskap men för vår viktigaste andningsmuskel diafragman. Relaxatorn gör det förhoppningsvis lättare för dig att komma igång med något som av vissa kan anses aningens luddigt och flummigt. 

Om du andas bättre, så mår du bättre, och mår du bättre så låter du bättre. Eftersom det speglar sig i så tydligt i rösten hur läget egentligen är.

Nu kan du sluta läsa eftersom slutpoängen är avklarad, den obligatoriska biten av inlägget är till ända men om du vill veta hur det gick med the escape from BOW, så fortsätt lite till…

Jag klarade inte av episoden förrän jag till slut kapitulerade och googlade. Det var tydligen viktigt att inte ha utrustat sig med geväret när man flyr från besten, det sinkar en eftersom geväret är tyngre än den lättare pistolen. Orättvist och en direkt felprogrammering av speltillverkaren (RE6 är BTB inte ett väldigt bra spel). Det ska inte stå och falla på en sån banal sak. Men i efterhand kan jag känna en smula tacksamhet över buggen som blev till grund för inlägget du just läst.