Det är inte helt oproblematiskt att prata om teknik och känsla som två helt och hållet åtskilda saker. Egentligen hör det ihop och mina erfarenheter säger att man bör jobba med helheten så mycket som möjligt.
När man kan observera hur en sångare ”tänker teknik” i ett framförande är det ett bra exempel på när teknik-tänk har fått ta för stor plats till bekostnad av uttryck, känsla och närvaro. Då spelar det ingen roll hur bra sångaren egentligen låter – det blir i längden tråkigt att lyssna till och det kommer inte att beröra.
Teknik och uttryck hör ihop. För om man har engagemang och vilja bakom det man säger eller sjunger så klarar sig rösten bättre än om man passivt, utan vilja, skulle producera motsvarande ljud. Så intelligenta är våra kroppar. Kroppens eget stöd – om man vill.
Det finns skådespelare som överarbetar och sliter på sin röst var och varannan kväll på teatern. Ibland med bristfällig röstteknik. Men de har oftast full fokus på vilja och angelägenhetsrad, därmed klarar de sig bättre än många andra röstkrävande yrkesgrupper, från att bli röst-trötta.
Det låter kanske inte helt märkligt om man förställer sig en situation där man talar extremt starkt för att man är förbannad och en annan där man talar lika starkt men utan någon speciell känsla. Tanken på att skrika rakt ut utan att ha förankrat skriket i en känsla, gör ont bara den.
Man kan till exempel fråga sig hur ett spädbarn kan producera så mycket ljud (Jo, jag vet hur det är) med sina pyttesmå stämband – och ändå sällan bli rösttrött, hes och sliten.
Varför? Så små barn skriker av en anledning. De har en vilja, ett behov eller en känsla som de uttrycker. De skriker inte bara för nöjes skull utan att ha nån speciell anledning (även om det ibland kanske kan kännas så).
Och om man observerar hur ett så litet barn andas så dröjer det inte länge innan man kan bevittna en perfekt bukandning som överglänser de flesta vuxnas sätt att andas på (oftare högandning).
Hur jobbar man med känsla och engagemang i rösten då? Är inte det svårt?
Inte alls. Receptet är: VERB. Närmare bestämt aktiva verb.
Många har säkert mött den något ansträngda instruktionen le eller se gladare ut, under till exempel en fotografering.
Ett ansträngt och pålagt leende är det få som uppskattar. Men hur blir det om man vänder på steken. Istället för att försöka utgå från att känslan sitter i dig, sänd iväg den istället. BLI EN SÄNDARE.
Ett exempel. Istället för att tänka nu ska jag se glad ut tänk att du ska glädja att glädja – det är mycket lättare och kroppen får en uppgift som den förhoppningsvis till och med trivs med.
Förslagsvis i fotoexemplet, försök få fotografen att le. Vad händer?
Det är att bli en sändare och då ska du se att den där känslan hos dig själv kommer helt uppriktigt i kroppen och det jobbiga i att försöka se glad ut uteblir.
Rösten kommer också få en positiv förändring hos någon som anammar aktiva verb – istället för att ansträngt försöka låta trevlig.
David Sennerstrand